...
Man kravlar sig på något vis upp ur skiten, tar sig igenom det jobbiga och mår fantastiskt, underbart bra.
Sen är det som att någon sparkar ner en igen, helt plötsligt ligger man på rygg i avgrunden och sparkar med benen mot en fiende man inte kan se, inte kan höra och speciellt inte kan göra någonting åt.
Man är helt hjälplös mot sin egen verkligheten och allt som man egentligen vet är verkligt bara försvinner. Man lever sig in i sin lilla sjuka värld och inbillar sig mer och mer att det är så här det ska vara.
Just du är utvald att leva det här livet, du ska inte må bra, att du var dum nog att tro det, ens för ett par sekunder av ditt patetiska lilla liv.
Stanna där nere, dö där nere, gör vad fan du vill där nere...men kom aldrig upp igen!
